Text: Anki Sundin, NGruppen
I Aftonbladets artikel Frukten gör dig fet hävdas idag att frukt gör folk feta. Man hänvisar till dagens ledare i DN, där Christer Enkvist, överläkare, skriver en debattartikel med rubriken ”Ny studie bekräftar samband mellan frukt och fetma: Frukt är inte så nyttigt som Livsmedelsverket hävdar” I denna kan man läsa bland annat följande: ”Efter denna studie går det knappast att hävda att det [frukt] skulle vara så oerhört nyttigt, som Livsmedelsverket påstår.”
Han hänvisar dels till opublicerade fall där patienter på inrådan av sin läkare har minskat sitt energiintag och gått ned i vikt, dels till en studie som nyligen publicerats i Journal of Clinical Investigation, och menar att den gemensamma nämnaren är fruktkonsumtion.
Inte en enda frukt inblandad
När det gäller artikeln i Journal of Clinical Investigation (1), tycks Christer Enkvist dock fullkomligt ha missat att denna inte alls handlar om frukt, utan om läsk. Forskarna undersökte nämligen hur ett intag av fruktos- eller glukossötad läsk, motsvarande 25 % av det totala energibehovet, under 10 veckor påverkade kroppsvikt och kroppsfettsdistribution hos några personer.
Artikeln heter till och med "Consuming fructose-sweetened, not glucose-sweetened, beverages increases visceral adiposity and lipids and decreases insulin sensitivity in overweight/obese humans", vilket ger en ledtråd kring innehållet.
Resultatet av försöket blev bland annat att båda grupperna gick upp ungefär lika mycket i vikt, och att gruppen som druckit den fruktossötade läsken fick en större inlagring av bukfett, så kallad visceralt fett, än gruppen som druckit glukossötad läsk.
Livsmedelsverket går med all rätta till motangrepp, också i DN:s artikel ”Frukt är inte farligt – tvärt om”, där SLVs chef Ulf Bohman får uttala sig för en journalist som uppenbarligen redan bestämt sig för vad han vill att läsarna ska tycka och tänka om detta verk.
Dåligt omdöme likställa frukt med fruktos
För det första är det ett prov på dåligt omdöme att likställa frukt med raffinerad fruktos. Frukt är mer än enbart fruktos.
Låt oss göra några enkla räkneexempel:
Om SLV rekommenderar fem portioner, 500 gram, frukt (och grönt) per dag, och vi utgår från att en frukt väger 100 gram (kiwin nedan sätter vi till 50 gram och äter därför två av i det här exemplet), skulle det kunna se ut så här:
* En apelsin (2,7 gram fruktos, totalt 104 kcal)
* Ett päron (4,8 gram fruktos, totalt 54 kcal)
* En banan (2,7 gram fruktos, totalt 101 kcal)
* Två kiwi (6,8 gram fruktos, totalt 56 kcal)
* Ett (skalat) äpple (4,4 gram fruktos, totalt 63 kcal)
Den totala mängden fruktos i denna uppställning blir totalt 20,4 gram. Om vi för enkelhetens skull antar att genomsnittspersonen har ett energibehov om 2000 kcal per dag, skulle 20,4 gram fruktos motsvara 4 procent av det totala energibehovet. (Hela fruktkonsumtionen svarar för 378 kcal, vilket skulle motsvara knappt 20 procent av hela energibehovet.)
I studien som hänvisas till ovan fick försökspersonerna dricka drygt 6 gånger så mycket fruktos som finns i de fem portionerna frukt ovan. Detta under förutsättning att vi utgår från samma totala energibehov som i mitt räkneexempel (25 % av 2000 kcal är 500 kcal, som – omräknat till motsvarande mängd fruktos – blir 125 gram).
En läsk motsvarar hela dagsintaget av frukt
En deciliter fruktossirapssötad läsk innehåller ungefär 10 gram kolhydrater. Om vi antar att hälften av detta utgörs av fruktos, får konsumenten i sig 5 gram fruktos per deciliter läsk. Fruktoset i frukterna i exemplet ovan skulle därför motsvara fyra deciliter läsk, alltså en 33 cl-burk och lite till.
Den mängden läsk som försökspersonerna drack motsvarar således ungefär 2,5 liter. (Eller drygt 1,2 liter om fruktossirapen hade den högsta halten fruktos).
Att påstå att frukt gör dig fet är därför inte sant, åtminstone inte om man vill luta sig på den här studien.
Ett lika dåligt sätt att behandla information på skulle vara att hävda att vi ska akta oss för att äta morötter, eftersom de innehåller A-vitamin, som blir toxiskt i mängder som motsvarar 6 gånger det rekommenderade intaget (Det övre intaget, UL-värdet) ligger drygt tre gånger högre än RDI.)
Morötter innehåller förvisso beta-karoten, som görs om till A-vitamin i kroppen, men jag tror att du som läsare förstår min poäng.
Dålig journalistik
För det andra är det dålig journalistik att spinna vidare på den tacksamma tråden om frukt, kolhydrater och övervikt utan att nyansera budskapet. Det finns många bra undersökningar som visar att en kolhydratbegränsad kost är hälsosam för många överviktiga människor, och vi vet att fruktos har oönskade effekter i raffinerad och stora mängder. Men därmed är det inte sagt att frukt måste vara den bov i dramat som först ska tas itu med.
Slutsats – en rad efterlysningar
Jag efterlyser mer kritisk granskning av studier från överläkare Christer Enkvists sida, innan han går ut i media och bidrar till desinformationen kring kolhydrater som idag härjar fritt.
Jag efterlyser journalister som vågar presentera nyanserad och icke fördunklad fakta och som har yrkesstolthet nog att ställa en läkares illa förankrade påstående om frukt mot vetenskapens mer objektiva fanbärares uppfattning om raffinerat fruktos och, som i fallet ovan, en hälsomässigt helt orimlig konsumtion av läsk.
Jag efterlyser redaktörer som vågar stötta sina journalister i deras arbete genom att acceptera artiklar som inte bara tjänar som demagoger i Mammons tjänst genom att stryka kolhydratmotståndarna medhårs, utan som också kan utgöra basen för objektiv och allmän folkbildning.
Referens
1: Stanhope et al. Consuming fructose-sweetened, not glucose-sweetened, beverages increases visceral adiposity and lipids and decreases insulin sensitivity in overweight/obese humans. J Clin Invest. 2009;119(5):1322-34.
söndag 3 maj 2009
måndag 2 mars 2009
Fisk är viktigt för hälsan
Text: Sophie Hellstrand
Det är möjligt att moderns hälsa under graviditeten samt barnets hälsa kan bli stärkt av långkedjiga fleromättade fettsyror. Intaget av dessa fettsyror som bland annat finns i fisk och skaldjur kan påverka hjärnans och synens utveckling hos fostret och spädbarnet.
Flertalet studier angående mödrars intag av omega 3 fettsyror under graviditeten och amningsperioden och hur det påverkar barnet har undersökts mycket de senaste 20 åren. Om dessa fetter inkluderas i kosten finns det en möjlighet att moderns hälsa under graviditeten samt barnets hälsa kan stärkas. Essentiella näringsämnen måste intas via kosten eftersom kroppen inte själv kan producera dem. För att nå den höga efterfrågan av alla näringsämnen är det viktigt att mammans kost är näringsrik så att barnet får tillgång till de essentiella näringsämnena via bröstmjölken.
Linolsyra och alfa-linolensyra omvandlas delvis till långkedjiga fleromättade fettsyror tillhörande respektive omega 6 och omega 3 familjen. Linolsyra och alfa-linolensyra är essentiella fettsyror, alltså behöver de intas via kosten. Flertalet kemiska processer omvandlar linolsyra och alfa-linolensyra till långkedjiga fleromättade fettsyror med hjälp av samma enzymer, vilket gör att det blir en tävling mellan omega 6 och 3 fettsyrorna. De viktigaste fettsyrorna som linolsyra och alfa-linolensyra tillverkar är dokosahexaensyra (DHA), eikosapentaensyra (EPA) och arakidonsyra (AA). DHA och AA är viktiga för utvecklingen av nervsystemet och synen. Tillgängligheten av AA har också setts vara kopplad till födelsevikt och tillväxt under barnets första levnadsår. Det är viktigt att involvera både omega 6 och omega 3 i kosten för att det inte ska uppstå en brist av några av de långa fettsyrorna som produceras av linolsyra och alfa-linolensyra. Den rekommenderade kvoten mellan omega 6 och omega 3 är omkring 3:1. Kvoten är viktig för bland annat hjärt- och kärl hälsa.
Fet fisk, skaldjur, fiskolja och bröstmjölk innehåller mycket omega 3 fettsyror, särskilt DHA. Vegetabiliska oljor, fett i ägg, fågel och kött är istället bra källor av omega 6 fettsyror. När man ger kostråd till mammor att äta fet fisk är det också viktigt att tänka på att kvicksilver halten i vissa fiskarter är oroväckande hög. Följ därför rekommendationerna som ges på livsmedelsverkets hemsida. http://www.slv.se/templates/SLV_Page.aspx?id=21638&epslanguage=SV
Källor:
1. Dunstan JA, Simmer K, Dixon G, Prescott SL. Cognitive assessment of children at age 2(1/2) years after maternal fish oil supplementation in pregnancy: a randomised controlled trial. Arch Dis Child Fetal Neonatal Ed. 2008 Jan;93(1):F45-50.
2. Horvath A, Koletzko B, Szajewska H. Effect of supplementation of women in high-risk pregnancies with long-chain polyunsaturated fatty acids on pregnancy outcomes and growth measures at birth: a meta-analysis of randomized controlled trials. Br J Nutr. 2007 Aug;98(2):253-9.
3. Larque E, Demmelmair H, Koletzko B. Perinatal supply and metabolism of long-chain polyunsaturated fatty acids: importance for the early development of the nervous system.
Ann N Y Acad Sci. 2002 Jun;967:299-310.
4. Whitney E, Roffes R S. Understanding nutrition. 11 Ed. Thomson learning: USA; 2008 p.139-78.
5. Koletzko B, Lien E, Agostoni C, Böhles H, Campoy C, Cetin I et al; World Association of Perinatal Medicine Dietary Guidelines Working Group. The roles of long-chain polyunsaturated fatty acids in pregnancy, lactation and infancy: review of current knowledge and consensus recommendations. J Perinat Med. 2008;36(1):5-14.
Det är möjligt att moderns hälsa under graviditeten samt barnets hälsa kan bli stärkt av långkedjiga fleromättade fettsyror. Intaget av dessa fettsyror som bland annat finns i fisk och skaldjur kan påverka hjärnans och synens utveckling hos fostret och spädbarnet.
Flertalet studier angående mödrars intag av omega 3 fettsyror under graviditeten och amningsperioden och hur det påverkar barnet har undersökts mycket de senaste 20 åren. Om dessa fetter inkluderas i kosten finns det en möjlighet att moderns hälsa under graviditeten samt barnets hälsa kan stärkas. Essentiella näringsämnen måste intas via kosten eftersom kroppen inte själv kan producera dem. För att nå den höga efterfrågan av alla näringsämnen är det viktigt att mammans kost är näringsrik så att barnet får tillgång till de essentiella näringsämnena via bröstmjölken.
Linolsyra och alfa-linolensyra omvandlas delvis till långkedjiga fleromättade fettsyror tillhörande respektive omega 6 och omega 3 familjen. Linolsyra och alfa-linolensyra är essentiella fettsyror, alltså behöver de intas via kosten. Flertalet kemiska processer omvandlar linolsyra och alfa-linolensyra till långkedjiga fleromättade fettsyror med hjälp av samma enzymer, vilket gör att det blir en tävling mellan omega 6 och 3 fettsyrorna. De viktigaste fettsyrorna som linolsyra och alfa-linolensyra tillverkar är dokosahexaensyra (DHA), eikosapentaensyra (EPA) och arakidonsyra (AA). DHA och AA är viktiga för utvecklingen av nervsystemet och synen. Tillgängligheten av AA har också setts vara kopplad till födelsevikt och tillväxt under barnets första levnadsår. Det är viktigt att involvera både omega 6 och omega 3 i kosten för att det inte ska uppstå en brist av några av de långa fettsyrorna som produceras av linolsyra och alfa-linolensyra. Den rekommenderade kvoten mellan omega 6 och omega 3 är omkring 3:1. Kvoten är viktig för bland annat hjärt- och kärl hälsa.
Fet fisk, skaldjur, fiskolja och bröstmjölk innehåller mycket omega 3 fettsyror, särskilt DHA. Vegetabiliska oljor, fett i ägg, fågel och kött är istället bra källor av omega 6 fettsyror. När man ger kostråd till mammor att äta fet fisk är det också viktigt att tänka på att kvicksilver halten i vissa fiskarter är oroväckande hög. Följ därför rekommendationerna som ges på livsmedelsverkets hemsida. http://www.slv.se/templates/SLV_Page.aspx?id=21638&epslanguage=SV
Källor:
1. Dunstan JA, Simmer K, Dixon G, Prescott SL. Cognitive assessment of children at age 2(1/2) years after maternal fish oil supplementation in pregnancy: a randomised controlled trial. Arch Dis Child Fetal Neonatal Ed. 2008 Jan;93(1):F45-50.
2. Horvath A, Koletzko B, Szajewska H. Effect of supplementation of women in high-risk pregnancies with long-chain polyunsaturated fatty acids on pregnancy outcomes and growth measures at birth: a meta-analysis of randomized controlled trials. Br J Nutr. 2007 Aug;98(2):253-9.
3. Larque E, Demmelmair H, Koletzko B. Perinatal supply and metabolism of long-chain polyunsaturated fatty acids: importance for the early development of the nervous system.
Ann N Y Acad Sci. 2002 Jun;967:299-310.
4. Whitney E, Roffes R S. Understanding nutrition. 11 Ed. Thomson learning: USA; 2008 p.139-78.
5. Koletzko B, Lien E, Agostoni C, Böhles H, Campoy C, Cetin I et al; World Association of Perinatal Medicine Dietary Guidelines Working Group. The roles of long-chain polyunsaturated fatty acids in pregnancy, lactation and infancy: review of current knowledge and consensus recommendations. J Perinat Med. 2008;36(1):5-14.
onsdag 17 december 2008
Vitaminer - ska det vara naturliga eller syntetiska?
Text: Anki Sundin, © NGruppen
Jag får ofta frågan om naturliga kosttillskott är bättre än syntetiska eller konstgjorda. Frågeställarna avser med begreppet ”naturlig” vitaminer, mineraler och andra näringsämnen som framställts ur en naturlig källa såsom olika växtdelar. Vice versa betyder i det här sammanhanget konstgjort något som framställts på lab med olika kemikalier.
Allt är kemikalier
För att kunna närma oss frågeställningen är det först och främst viktigt att klargöra att allt är uppbyggt av kemiska ämnen. Ett schampo utan kemiska ämnen kan inte vara något schampo, ens om det påstås vara ett naturligt schampo. Vanligt vatten är som bekant uppbyggt av de kemiska ämnena väte och syre, och varje dag äter du ett helt spektrum av kemiska ämnen, även om du är en av dem som bara äter kravmärkta livsmedel utan tillsatser.
Så ”kemiska ämnen” betyder inte per definition något som är dåligt eller syntetiskt eller på annat sätt främmande för kroppen.
Om vi med kemikalier menar ämnen som är framställda på ett laboratorium av kemister, börjar vi närma oss kärnan i diskussionen. Sådana ämnen kan vi kalla för konstgjorda eller syntetiska. Dock måste inte sådana vara sämre för kroppen i alla avseenden än dem vi gärna kallar för naturliga.
Vitaminer och mineraler är bundna - lite kemi för den vardagsintresserade
Problemet vi har med vanliga, syntetiska kosttillskott är att många vitaminer och mineraler är bundna till salter eller andra molekyler som är svåra för kroppen att bryta ned. Saltdelen från ett näringsämne måste ofta spjälkas bort så att näringsämnet frigörs och kan tas upp genom tarmen. Så är fallet med det klassiska exemplet magnesium, som i de allra flesta tillskott är bundet till oxid. Kroppens förmåga att lösa upp magnesiumoxid är mycket begränsat, och därför är inte magnesiumoxid en bra källa till magnesium.
Karbonater är något bättre, men överlägsna är de så kallade organiska salterna, till exempel citrat och fumarat. (Ett organiskt salt innehåller kolföreningar, till skillnad från oorganiska salter som inte gör det – det är den enda skillnaden ur ett kemiskt perspektiv.)
Varför är inte alla tillskott organiskt bundna?
Dessvärre är de organiska salterna både stora och dyra för industrin, och användningsområdet är därmed begränsat. (Kunder vill ju sällan ta fyra tabletter om det räcker med en, och vill ogärna betala den extra kostnaden det innebär att använda en organiskt bunden mineral som källa trots det överlägsna upptaget.) Det är heller inte alltid nödvändigt att ett näringsämne binds till ett organiskt salt - många gånger räcker det med ett billigare, oorganiskt för att ge önskad effekt.
Fördelar med organiskt bundna näringsämnen
Fördelen med organiskt bundna näringsämnen är alltså att upptaget generellt blir bättre. Kalciumcitrat är mer lättlösligt än kalciumkarbonat, och skulle således vara en bättre källa till kalcium för en person som har en försämrad produktion av magsyra eller som står på syrahämmande läkemedel. Så är många gånger fallet med äldre människor, men så länge du är frisk och ung är det inga problem att tillgodogöra sig ett karbonatbundet näringsämne.
Är det någon skillnad mellan syntetiska och naturliga vitaminer?
Så länge den molekylära strukturen på ett näringsämne är exakt densamma, blir effekten också exakt densamma. Här är det på upptagsnivån som det skiljer sig. Och här avgörs frågan av hur lätt näringsämnet i fråga kan lösa upp sig, vare sig det är syntetiskt eller naturligt.
Problem med tillskott
Ett bekymmer med tillskott i ren form är att kroppens förmåga att selektera sitt upptag sätts ur spel. Om vi leker med tanken att du skulle äta flera kilo blodpudding om dagen i flera veckor, skulle kroppen kunna begränsa sitt upptag och lagring av järn om den inte behöver mer. Överskottet skulle hamna i toaletten, för att uttrycka det krasst.
Om du däremot skulle äta motsvarande mängder av järn i tillskottsform, är den selekterande förmågan inte lika självklar. Därför kan du hamna i en situation där överdosering uppkommer om du dels äter alla näringsämnen i den mängd vi behöver via livsmedel, dels tar ett tillskott. Vi kan sällan överdosera ett näringsämne om vi äter stora mängder via vanliga livsmedel, men risken för överdosering ökar drastiskt om vi tar ett rent tillskott med ett eller ett fåtal näringsämnen i stora mängder.
Några exempel ur verkligheten
Det har exempelvis förekommit att människor tagit tillskott av zink och fått brist på koppar samtidigt och tvärt om, eftersom båda dessa ämnen tävlar om samma upptagsmekanism. Då spelar det ingen roll om tillskottet av zink är syntetiskt framställt eller om det är framställt och renat från en växt.
För att ta ett annat exempel: Blutsaft är ju ett ”naturligt” tillskott av järn, men innehåller samtidigt en rad olika upptagshämmande faktorer som finns i de växter som det är framställt av. Därmed är inget negativt sagt om just detta tillskott – på många sätt är det bättre än ett tillskott av oorganiskt järn, eftersom det exempelvis inte tenderar att ge samma magbesvärlighet som många tabletter med järn. Dessutom har generellt sett flytande tillskott en bättre upptagsgrad än tillskott i tablettform. Dock är det alltså inte sagt att ett naturligt preparat alla gånger måste vara överlägset ett som vi betraktar som syntetiskt.
Tillskott aldrig en enkel historia
Så det här med tillskott är ingen enkel historia. Från fall till fall måste vi titta på vilken form av näringsämnet i fråga som tillskottet innehåller. Om tillskottet sedan är ett extrakt av växter och innehåller även andra ämnen, blir bedömningen genast ännu svårare, eftersom interaktionen mellan både kända och okända ämnen i de koncentrationer det kan bli fråga om kan ge högst oönskade bieffekter. Så var ju fallet med Cuur, extraktet av grönt te som marknadsfördes som ett viktminskningspreparat men som i de koncentrationer som var aktuella gav orsakade leverskador hos flera personer.
Grönt te är nyttigt att dricka, men i mycket koncentrerad form kan det bli skadligt, trots att grönt te är ”naturligt”. Det gäller även kanel, som i råttförsök också har visat sig kunna ge leverskador. Därmed är inte sagt att kanelbullar eller kanel på gröten är skadligt för oss, även om det var det som media spann vidare på när den tiden begav sig…
Naturliga tillskott kan vara farliga i stora mängder
Så, slutsatsen är alltså att även naturliga tillskott kan bli skadliga vid överdosering, precis som syntetiska. Tumregeln är att du behöver veta vilka näringsämnen du eventuellt har ett för lågt intag av innan du börjar leta i tillskottshyllorna efter vitaminer och mineraler. Om du tar ett tillskott av något du redan äter tillräckligt av, kan överskottet ge oönskade effekter, vare sig det är naturligt eller syntetiskt framställt.
Till sist - se upp för luddiga påståenden
Luddiga påståenden såsom ”Innehåller inga kemikalier”, eller ”Innehåller bara naturliga ämnen” har ingen förankring i lagstiftningen. De behöver inte betyda det vi vill eller med sunt förnuft föreställer oss att det skulle betyda. Läs alltid innehållsförteckningen på produkter om du vill veta vad de faktiskt innehåller.
Jag får ofta frågan om naturliga kosttillskott är bättre än syntetiska eller konstgjorda. Frågeställarna avser med begreppet ”naturlig” vitaminer, mineraler och andra näringsämnen som framställts ur en naturlig källa såsom olika växtdelar. Vice versa betyder i det här sammanhanget konstgjort något som framställts på lab med olika kemikalier.
Allt är kemikalier
För att kunna närma oss frågeställningen är det först och främst viktigt att klargöra att allt är uppbyggt av kemiska ämnen. Ett schampo utan kemiska ämnen kan inte vara något schampo, ens om det påstås vara ett naturligt schampo. Vanligt vatten är som bekant uppbyggt av de kemiska ämnena väte och syre, och varje dag äter du ett helt spektrum av kemiska ämnen, även om du är en av dem som bara äter kravmärkta livsmedel utan tillsatser.
Så ”kemiska ämnen” betyder inte per definition något som är dåligt eller syntetiskt eller på annat sätt främmande för kroppen.
Om vi med kemikalier menar ämnen som är framställda på ett laboratorium av kemister, börjar vi närma oss kärnan i diskussionen. Sådana ämnen kan vi kalla för konstgjorda eller syntetiska. Dock måste inte sådana vara sämre för kroppen i alla avseenden än dem vi gärna kallar för naturliga.
Vitaminer och mineraler är bundna - lite kemi för den vardagsintresserade
Problemet vi har med vanliga, syntetiska kosttillskott är att många vitaminer och mineraler är bundna till salter eller andra molekyler som är svåra för kroppen att bryta ned. Saltdelen från ett näringsämne måste ofta spjälkas bort så att näringsämnet frigörs och kan tas upp genom tarmen. Så är fallet med det klassiska exemplet magnesium, som i de allra flesta tillskott är bundet till oxid. Kroppens förmåga att lösa upp magnesiumoxid är mycket begränsat, och därför är inte magnesiumoxid en bra källa till magnesium.
Karbonater är något bättre, men överlägsna är de så kallade organiska salterna, till exempel citrat och fumarat. (Ett organiskt salt innehåller kolföreningar, till skillnad från oorganiska salter som inte gör det – det är den enda skillnaden ur ett kemiskt perspektiv.)
Varför är inte alla tillskott organiskt bundna?
Dessvärre är de organiska salterna både stora och dyra för industrin, och användningsområdet är därmed begränsat. (Kunder vill ju sällan ta fyra tabletter om det räcker med en, och vill ogärna betala den extra kostnaden det innebär att använda en organiskt bunden mineral som källa trots det överlägsna upptaget.) Det är heller inte alltid nödvändigt att ett näringsämne binds till ett organiskt salt - många gånger räcker det med ett billigare, oorganiskt för att ge önskad effekt.
Fördelar med organiskt bundna näringsämnen
Fördelen med organiskt bundna näringsämnen är alltså att upptaget generellt blir bättre. Kalciumcitrat är mer lättlösligt än kalciumkarbonat, och skulle således vara en bättre källa till kalcium för en person som har en försämrad produktion av magsyra eller som står på syrahämmande läkemedel. Så är många gånger fallet med äldre människor, men så länge du är frisk och ung är det inga problem att tillgodogöra sig ett karbonatbundet näringsämne.
Är det någon skillnad mellan syntetiska och naturliga vitaminer?
Så länge den molekylära strukturen på ett näringsämne är exakt densamma, blir effekten också exakt densamma. Här är det på upptagsnivån som det skiljer sig. Och här avgörs frågan av hur lätt näringsämnet i fråga kan lösa upp sig, vare sig det är syntetiskt eller naturligt.
Problem med tillskott
Ett bekymmer med tillskott i ren form är att kroppens förmåga att selektera sitt upptag sätts ur spel. Om vi leker med tanken att du skulle äta flera kilo blodpudding om dagen i flera veckor, skulle kroppen kunna begränsa sitt upptag och lagring av järn om den inte behöver mer. Överskottet skulle hamna i toaletten, för att uttrycka det krasst.
Om du däremot skulle äta motsvarande mängder av järn i tillskottsform, är den selekterande förmågan inte lika självklar. Därför kan du hamna i en situation där överdosering uppkommer om du dels äter alla näringsämnen i den mängd vi behöver via livsmedel, dels tar ett tillskott. Vi kan sällan överdosera ett näringsämne om vi äter stora mängder via vanliga livsmedel, men risken för överdosering ökar drastiskt om vi tar ett rent tillskott med ett eller ett fåtal näringsämnen i stora mängder.
Några exempel ur verkligheten
Det har exempelvis förekommit att människor tagit tillskott av zink och fått brist på koppar samtidigt och tvärt om, eftersom båda dessa ämnen tävlar om samma upptagsmekanism. Då spelar det ingen roll om tillskottet av zink är syntetiskt framställt eller om det är framställt och renat från en växt.
För att ta ett annat exempel: Blutsaft är ju ett ”naturligt” tillskott av järn, men innehåller samtidigt en rad olika upptagshämmande faktorer som finns i de växter som det är framställt av. Därmed är inget negativt sagt om just detta tillskott – på många sätt är det bättre än ett tillskott av oorganiskt järn, eftersom det exempelvis inte tenderar att ge samma magbesvärlighet som många tabletter med järn. Dessutom har generellt sett flytande tillskott en bättre upptagsgrad än tillskott i tablettform. Dock är det alltså inte sagt att ett naturligt preparat alla gånger måste vara överlägset ett som vi betraktar som syntetiskt.
Tillskott aldrig en enkel historia
Så det här med tillskott är ingen enkel historia. Från fall till fall måste vi titta på vilken form av näringsämnet i fråga som tillskottet innehåller. Om tillskottet sedan är ett extrakt av växter och innehåller även andra ämnen, blir bedömningen genast ännu svårare, eftersom interaktionen mellan både kända och okända ämnen i de koncentrationer det kan bli fråga om kan ge högst oönskade bieffekter. Så var ju fallet med Cuur, extraktet av grönt te som marknadsfördes som ett viktminskningspreparat men som i de koncentrationer som var aktuella gav orsakade leverskador hos flera personer.
Grönt te är nyttigt att dricka, men i mycket koncentrerad form kan det bli skadligt, trots att grönt te är ”naturligt”. Det gäller även kanel, som i råttförsök också har visat sig kunna ge leverskador. Därmed är inte sagt att kanelbullar eller kanel på gröten är skadligt för oss, även om det var det som media spann vidare på när den tiden begav sig…
Naturliga tillskott kan vara farliga i stora mängder
Så, slutsatsen är alltså att även naturliga tillskott kan bli skadliga vid överdosering, precis som syntetiska. Tumregeln är att du behöver veta vilka näringsämnen du eventuellt har ett för lågt intag av innan du börjar leta i tillskottshyllorna efter vitaminer och mineraler. Om du tar ett tillskott av något du redan äter tillräckligt av, kan överskottet ge oönskade effekter, vare sig det är naturligt eller syntetiskt framställt.
Till sist - se upp för luddiga påståenden
Luddiga påståenden såsom ”Innehåller inga kemikalier”, eller ”Innehåller bara naturliga ämnen” har ingen förankring i lagstiftningen. De behöver inte betyda det vi vill eller med sunt förnuft föreställer oss att det skulle betyda. Läs alltid innehållsförteckningen på produkter om du vill veta vad de faktiskt innehåller.
tisdag 9 december 2008
Dioxiner i kött
Text: Anki Sundin, © NGruppen
Livsmedelsverket agerar snabbt när det gäller dioxin i griskött. (http://www.slv.se/templates/SLV_NewsPage.aspx?id=22454&epslanguage=SV) och varnar för konsumtion av irländskt griskött, precis som de irländska myndigheterna själva gör. Även nötkött från Irland innehåller dioxin, men inte lika mycket som grisköttet. Dioxiner är en grupp miljögifter med en rad negativa effekter på hälsan, från skador på nervsystemet och immunförsvaret till diabetes, fetma och cancer.
Var finns dioxinerna?
På Livsmedelsverkets hemsida finns en bra sammanfattning om dioxiner och andra föroreningar i vår mat: http://www.slv.se/templates/SLV_Page.aspx?id=11488&epslanguage=SV
Liksom många andra gifter finns det gränsvärden även för dioxiner. Vi kommer inte ifrån exponeringen för dessa, men vi kan välja att äta mat som innehåller relativt lite dioxin. Dioxinerna som vi får i oss via maten kommer framför allt från kött och fisk. Här finns en lista på olämpliga fiskarter (http://www.slv.se/templates/SLV_Page.aspx?id=21638&epslanguage=SV), framtagna med hänsyn framför allt till gravida och ammande, men som vem som helst av oss gärna kan följa om vi vill undvika erkänt stora källor till miljögifter.
Varför är dioxiner farliga?
Dioxiner skadar nervsystemet, inte minst hos foster och spädbarn. Det kan också orsaka cancer, och relativt nyligen har man börjat undersöka kopplingen mellan dioxiner och utvecklingen av diabetes (1-3) och fetma (4).
Källor:
1. Uemura H, Arisawa K, Hiyoshi M, Satoh H, Sumiyoshi Y et al. Associations of environmental exposure to dioxins with prevalent diabetes among general inhabitants in Japan. Environ Res. 2008 Sep;108(1):63-8. Epub 2008 Jul 22.
2. Carpenter DO. Environmental contaminants as risk factors for developing diabetes. Rev Environ Health. 2008 Jan-Mar;23(1):59-74.
3. Wang SL, Tsai PC, Yang CY, Leon Guo Y. Increased risk of diabetes and polychlorinated biphenyls and dioxins: a 24-year follow-up study of the Yucheng cohort. Diabetes Care. 2008 Aug;31(8):1574-9. Epub 2008 May 16.
4. Arsenescu V, Arsenescu RI, King V, Swanson H, Cassis LA. Polychlorinated biphenyl-77 induces adipocyte differentiation and proinflammatory adipokines and promotes obesity and atherosclerosis. Environ Health Perspect. 2008 Jun;116(6):761-8.
Livsmedelsverket agerar snabbt när det gäller dioxin i griskött. (http://www.slv.se/templates/SLV_NewsPage.aspx?id=22454&epslanguage=SV) och varnar för konsumtion av irländskt griskött, precis som de irländska myndigheterna själva gör. Även nötkött från Irland innehåller dioxin, men inte lika mycket som grisköttet. Dioxiner är en grupp miljögifter med en rad negativa effekter på hälsan, från skador på nervsystemet och immunförsvaret till diabetes, fetma och cancer.
Var finns dioxinerna?
På Livsmedelsverkets hemsida finns en bra sammanfattning om dioxiner och andra föroreningar i vår mat: http://www.slv.se/templates/SLV_Page.aspx?id=11488&epslanguage=SV
Liksom många andra gifter finns det gränsvärden även för dioxiner. Vi kommer inte ifrån exponeringen för dessa, men vi kan välja att äta mat som innehåller relativt lite dioxin. Dioxinerna som vi får i oss via maten kommer framför allt från kött och fisk. Här finns en lista på olämpliga fiskarter (http://www.slv.se/templates/SLV_Page.aspx?id=21638&epslanguage=SV), framtagna med hänsyn framför allt till gravida och ammande, men som vem som helst av oss gärna kan följa om vi vill undvika erkänt stora källor till miljögifter.
Varför är dioxiner farliga?
Dioxiner skadar nervsystemet, inte minst hos foster och spädbarn. Det kan också orsaka cancer, och relativt nyligen har man börjat undersöka kopplingen mellan dioxiner och utvecklingen av diabetes (1-3) och fetma (4).
Källor:
1. Uemura H, Arisawa K, Hiyoshi M, Satoh H, Sumiyoshi Y et al. Associations of environmental exposure to dioxins with prevalent diabetes among general inhabitants in Japan. Environ Res. 2008 Sep;108(1):63-8. Epub 2008 Jul 22.
2. Carpenter DO. Environmental contaminants as risk factors for developing diabetes. Rev Environ Health. 2008 Jan-Mar;23(1):59-74.
3. Wang SL, Tsai PC, Yang CY, Leon Guo Y. Increased risk of diabetes and polychlorinated biphenyls and dioxins: a 24-year follow-up study of the Yucheng cohort. Diabetes Care. 2008 Aug;31(8):1574-9. Epub 2008 May 16.
4. Arsenescu V, Arsenescu RI, King V, Swanson H, Cassis LA. Polychlorinated biphenyl-77 induces adipocyte differentiation and proinflammatory adipokines and promotes obesity and atherosclerosis. Environ Health Perspect. 2008 Jun;116(6):761-8.
onsdag 3 december 2008
Kolhydratfattig kost - en debatt på medias villkor?
Text: Susanne Rautiainen, doktorand Karolinska Institutet
Det har varit svårt att inte ta del av den senaste tidens heta debatt kring en kolhydratsfattig kost. Livsmedelsverket har fått stå emot hård blåst då dagens näringsrekommendationer kritiserats från flera håll, inte minst av läkaren Annika Dahlqvist som förespråkar denna typ av kost för att optimera viktnedgång. Media följer den här debatten intensivt och är inte sena med att informera allmänheten om detta infekterade ämne då vi i princip varje vecka kan läsa om hur striden fortsätter. Söndagen den 16 november i programmet Kalla Fakta på TV4 deltog professor Claude Marcus, professor Stephan Rössner samt Annika Dahlqvist i en debatt kring för- och nackdelar med en kolhydratsfattig kost. Claude Marcus skriver sedan söndagen den 23 november en debattartikel i DN där han uppmanar media att sluta med sin sensationsjournalistik. DN:s vetenskapsjournalist Karin Bojs besvarar detta inlägg och den infekterade debatten fortsätter.
Personligen kan jag tycka att det underliggande syftet med hela den här debatten kommer i skymundan och att allt mer börjar lika rena rama pajkastningen. Det är fel att blanda in hela Sveriges befolkning i en dispyt som mindre och mindre handlar om hur vi ska förbättra folkhälsan. Istället ger media utrymme för personliga intressen som snarare förvirrar än reder ut begrepp.
Livsmedelsverket sitter inte och hittar på kostråden utan de förlitar sig på de expertgrupper som tillsatts för att utvärdera olika rön. Sedan kan det diskuteras om det förekommer jävsförhållanden i dessa expertgrupper, men det är viktigt att påpeka att våra kostråd inte markant skiljer sig från de råd som förekommer i andra liknande länder som t.ex. Finland, Norge, Danmark och USA.
Vi kan inte lyfta fram enskilda studier som publicerats i de mest högrankade tidsskrifterna och förlita oss på att det är dagens nya sanning, utan vi måste sätta dessa studier i ett större sammanhang där de jämförs med resultat från andra välutformade studier. Ju högre rankad tidsskrift man publicerar i innebär inte att resultaten per automatik är mer sanna. Högrankade tidsskrifter publicerar ofta högkvalitativa studier med nya och spännande upptäckter, men som icke desto mindre måste bekräftas av andra studier innan de kan tolkas som nya bevis. Studier som inte har publicerats i de mest högrankade tidsskrifterna behöver inte nödvändigtvis vara av sämre kvalitet. De här expertgrupperna fyller sin funktion genom att de systematiskt går igenom allt vetenskapligt material och väger risken mot nyttan för att fastställa om vi har tillräckligt med bevis för att t.ex. rekommendera en kolhydratsfattig kost till överviktiga personer utan att de far illa på lång sikt.
I framtiden hoppas jag att vi fortsätter att ha förtroende för de experter som har till uppgift att på ett objektivt och systematiskt sätt granska vetenskapligt material som i sin tur ger upphov till våra kostråd. En sådan uppgift är svår att klara för den enskilde, därför tillsätts en grupp av experter som gemensamt skall komma fram till en slutsats som skall gynna folkhälsan. Det är dock viktigt att alltid ha i åtanke att forskningen går framåt och dagens sanning behöver inte alltid vara morgondagens, men att avgöra vad som är sanningen eller inte tycker jag vi överlåter till landets och världens ledande forskare.
Det har varit svårt att inte ta del av den senaste tidens heta debatt kring en kolhydratsfattig kost. Livsmedelsverket har fått stå emot hård blåst då dagens näringsrekommendationer kritiserats från flera håll, inte minst av läkaren Annika Dahlqvist som förespråkar denna typ av kost för att optimera viktnedgång. Media följer den här debatten intensivt och är inte sena med att informera allmänheten om detta infekterade ämne då vi i princip varje vecka kan läsa om hur striden fortsätter. Söndagen den 16 november i programmet Kalla Fakta på TV4 deltog professor Claude Marcus, professor Stephan Rössner samt Annika Dahlqvist i en debatt kring för- och nackdelar med en kolhydratsfattig kost. Claude Marcus skriver sedan söndagen den 23 november en debattartikel i DN där han uppmanar media att sluta med sin sensationsjournalistik. DN:s vetenskapsjournalist Karin Bojs besvarar detta inlägg och den infekterade debatten fortsätter.
Personligen kan jag tycka att det underliggande syftet med hela den här debatten kommer i skymundan och att allt mer börjar lika rena rama pajkastningen. Det är fel att blanda in hela Sveriges befolkning i en dispyt som mindre och mindre handlar om hur vi ska förbättra folkhälsan. Istället ger media utrymme för personliga intressen som snarare förvirrar än reder ut begrepp.
Livsmedelsverket sitter inte och hittar på kostråden utan de förlitar sig på de expertgrupper som tillsatts för att utvärdera olika rön. Sedan kan det diskuteras om det förekommer jävsförhållanden i dessa expertgrupper, men det är viktigt att påpeka att våra kostråd inte markant skiljer sig från de råd som förekommer i andra liknande länder som t.ex. Finland, Norge, Danmark och USA.
Vi kan inte lyfta fram enskilda studier som publicerats i de mest högrankade tidsskrifterna och förlita oss på att det är dagens nya sanning, utan vi måste sätta dessa studier i ett större sammanhang där de jämförs med resultat från andra välutformade studier. Ju högre rankad tidsskrift man publicerar i innebär inte att resultaten per automatik är mer sanna. Högrankade tidsskrifter publicerar ofta högkvalitativa studier med nya och spännande upptäckter, men som icke desto mindre måste bekräftas av andra studier innan de kan tolkas som nya bevis. Studier som inte har publicerats i de mest högrankade tidsskrifterna behöver inte nödvändigtvis vara av sämre kvalitet. De här expertgrupperna fyller sin funktion genom att de systematiskt går igenom allt vetenskapligt material och väger risken mot nyttan för att fastställa om vi har tillräckligt med bevis för att t.ex. rekommendera en kolhydratsfattig kost till överviktiga personer utan att de far illa på lång sikt.
I framtiden hoppas jag att vi fortsätter att ha förtroende för de experter som har till uppgift att på ett objektivt och systematiskt sätt granska vetenskapligt material som i sin tur ger upphov till våra kostråd. En sådan uppgift är svår att klara för den enskilde, därför tillsätts en grupp av experter som gemensamt skall komma fram till en slutsats som skall gynna folkhälsan. Det är dock viktigt att alltid ha i åtanke att forskningen går framåt och dagens sanning behöver inte alltid vara morgondagens, men att avgöra vad som är sanningen eller inte tycker jag vi överlåter till landets och världens ledande forskare.
fredag 28 november 2008
Stress, aptitreglering och ämnesomsättning
Text: Anki Sundin, © NGruppen
I Aftonbladets artikel Stressade äter mer socker, kunde vi läsa att stressade personer har en tendens att äta mer socker.
Normalviktiga tycks dock oftare bli mer ointresserade av mat, medan överviktiga har rapporterats uppfatta mat som godare under stressiga perioder.
Stressen påverkar hjärnan
Stressen påverkar i högsta grad hjärnan och de aptitregleringssignaler som styr vårt ätande. Om du är stressad hjälper det inte att ”koppla av” – stress bör betraktas som ett sjukligt tillstånd och många behöver kliniskt stöd för att ta sig ur sin stress. Det finns också duktiga stressterapeuter vars behandlingsprogram många gånger är ovärderliga för en stressad person.
Kortisol – ett kraftigt stresshormon
I artikeln nämns också kortisol, ett av våra kraftigaste stresshormon. Det är även ett vakenhetshormon och vid stress insöndras så mycket kortisol att det stör sömnmönstret. Sömnbrist försämrar också insulinkänsligheten, vilket i sin tur bidrar till att stress stör ämnesomsättningen.
Kortisol är även kopplat till en ökad inlagring av bukfett.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
